Den sista att bli vald på gymnastiklektionerna

Att bli vald sist skrev Olof Röhlander ett intressant inlägg om idag. Han hade tillhört dem som på barndomens gymnastiklektioner fick välja sitt lag.

Den som sa "Du, men inte du."
Eller
"Om jag tar Sara, får du ta Hanna."
För det skulle minsann vara rättvist med att ha de dåliga i sitt lag.

Fast Olof säger att han inte gillade systemet och valde de svaga till sitt lag. Bra gjort av honom i så fall!


Jag kan ärligt säga att jag inte tillhörde de som fick välja sitt lag.
Alls!

Jag tillhörde de som valdes som tredje eller näst sist.
Inte skrapet med andra ord.
Inte de helt värdelösa!

En lärare som jag flera år efteråt pratade med påstod, på fullt allvar, att:
"Lite konkurrens var bra. Då ansträngde ni er mer!"

Som om vi skulle blivit bättre på att jaga den där förbannade bollen om vi kände oss lite sämre än de andra.
Bra tänkt!

Gympatimmarna blev normgivande. "Du är inne, du är inte inne. Du får vara med om ingen annan kan."

Så var rollerna satta.

Tänk om det istället varit att de som var bäst på att läsa och berätta som hade fått välja sitt lag.
Då hade jag tillhört de som fick välja.
(Och jag hade nog inte varit så storsint som Olof säger sig vara. Tyvärr.)

Jag hade valt de som var bäst på att berätta en historia först,
sedan hade de som inte hade så mycket att säga kommit längre ner.
Allra sist hade jag valt de som knappt kunde läsa.
De som stakade sig,
eller läste så tyst att det inte gick att höra vad de sa.

Jag hade valt Sara och Hanna först.
Joakim och Samuel sist.

Lite konkurens är bra. 
Då anstränger de sig lite mer.

Undrar om man skapar kreativa, tänkande människor på det sättet?
Folk som brinner för att lära sig nytt?

Skönt ibland att tiden vänder!

Photo cred. T. Leuthard