Tystnadens pris - det fega Sverige?

Det går att belysa problem på många olika sätt. Sarah Kay från Project V.O.I.C.E är ett bra exempel på när berättandet lyfter fram frågor om rasism, tillhörighet och rotlöshet.

I fredags skrev Lena Sundström på DN en krönika om att vissa dumstrutar ska bäras med stolthet och Maria Johansson skrev igår en läsvärd reflektion om det samma. Sundströms krönika handlade om hur samhället svänger i frågan om vad som är rätt och fel: Att vara antirasist idag är bra mycket svårare än igår.
Normen ändras.

Vi står tysta och ser på medan nazism och rasism breder ut sig.
Vi använder ord som neutralitet och opartiskhet för att slippa ta ställning eller för att vi inte vågar stå upp mot kränkningar mot mänskliga rättigheter.

Men,
Vi vet tystnadens pris.
Det har historien berättat för oss om och om och om igen.

Photo cred. Michal Osmenda

Vi har inte alla samma styrka, samma medel för att påverka. Vissa har de talade orden, andra de skrivna. Oavsett vilka medel man använder sig av så går det alltid att berätta om det som är viktigt.
Se på Sarah Kay.
Det som sägs kan vara skillnaden mellan liv och död.

Photo cred. R.C. Jackman