torsdag 24 april 2014

Smokey mountains

Vi har precis anlänt i en liten, liten by långt upp i Smokey Mountains.

På en veranda över en sjö i en ombyggd gammal kvarn.

Vilka historier det finns att hämta här!

Mer om detta senare nu ska vi njuta av lugnet.



måndag 21 april 2014

Resa med barn

Nr 1 om man ska på roadtrip med barn är mat. Mat, mat och åter mat.

Det äts i princip hela tiden.

Desto mer mat, desto gladare humör.


Mat är dock inte särskilt svårt i snabbmatsrestaurangernas förlovade land.

Restauranger finns överallt.

Däremot är ett bättre, nyttigare, mer miljövänligare alternativ inte lika lätt att finna.

Men, vi har glada barn än så länge och från att varit på salooner, till Hardrock Café och på stranden så förbereder vi nu för en av resans höjdpunkter (enligt mig):

Blue Bird Café!



 



fredag 18 april 2014

Dagen före

Jag älskar att resa, men avskyr dagen innan. Den oändligt långa väntan, fixa allt det sista (och det är alltid mycket), kolla pass och biljetter minst fem gånger extra, maila hotell bara för att säkerställa att de uppfattat bokningen korrekt.

Men nu så börjar det likna något; väskorna är packade, pass och biljetter är klara, hotell checkade och barnen precis så uppspelta som sig bör.

I natt drar vi.
Två veckors roadtrip i Amerikanska Södern.

Innan den 3 maj ska vi ha hunnit med Nashville, Charleston och Savannah;




Ett gäng naturreservat där vi hoppas få se alligatorer på så där lagom långt avstånd;
See Alligators



 Smokey Montains och Cherokeeområdet;



Suttit vid Atlantkusten i solnedgång;



Besökt Boone Hall Plantation för att höra mer om en mörk period i Amerikas historia;



Ätit nyfångade räkor från dagens fångst från räktrålarna i Charleston;



Besökt fantastiska parker (som Magnolia Plantation)
Azalea Postcard


och så klart lyssnat och upplevt en väldig, väldig massa musik!






torsdag 17 april 2014

Sättningens vedermödor

Eller lagen om alltings jävlighet.

Som att ett tryckeri inte kan trycka en publikation med ett omslag i svart plast.

"Nej tyvärr det går inte. Vi har bara tejprygg....Guldbokstäver? Nej det gör vi inte."

Rösten i andra änden blir tyst ett tag innan den fortsätter:

"Guldbokstäver?! På ryggen?!Varför måste det vara det då?"

Jag har lust att skrika:

"Därför! Därför att det ska vara så! Bara därför!"

Men det gör jag inte. Jag lägger på och svär efter samtalet i stället.


Sen, när jag äntligen fått tag i ett tryckeri på andra sidan Nordsjön som kan trycka i svart plast med guldbokstäver, så hänger sig filen.

Eller den hänger sig inte, den tvärvägrar.

"2 % uploaded."


Jag skulle även kunna berätta för er vad som händer när man måste ändra från 3,0 cm vänstermarginal till 4,0 cm.

Just det, alla innehållsförteckningar, figurförteckningar och tabellförteckningar upphör med ett enda klick att stämma.

5.3.2 Cultural layers.............................128

Nej! För på sidan 128 finns inte alls kapitel 5.3.2 Cultural layers utan 5.2.4 Monumentality

Inte heller finns Figure 6.2 på sidan 198 som sig bör, utan på någon helt annan sida.

ARGH!

Men skam den som ger sig! Packar helt sonika ned datorn i handbagaget.

Vem vet, kanske är filen färdiguppladdad om sisådär två veckor!




onsdag 16 april 2014

En häst för en kung

Det slog mig idag när jag åkte genom en bit av vårt avlånga land att det finns hästar och hästar.

Hästar som har en utstrålning som gör att de fyller en hel ridbana med sin närvaro.

En sådan har jag varit och tittat på idag.

Kanske, kanske kommer den fantastiska herren att bo hos mig i framtiden.

Vi får se.

En häst av denna ras var det i alla fall; Boulonnais.

Något av det vackraste och mest majestätiska som går i ett par hästskor!





måndag 14 april 2014

The Bluebird Cafe

För en sisådär tio år sedan såg jag filmen The Thing Called Love med River Phoenix, Samantha Mathis och Sandra Bullock i huvudrollerna.

File:ThingcalledloveDVD.jpg

Filmen utspelade sig i och omkring det legendariska Bluebird Cafe i Nashville, Tennessee. Sedan dess har jag tänkt att en dag, en dag ska jag åka till Nashville, besöka Bluebird Cafe och lyssna på när morgondagens singer/songwriters gör sitt bästa för att ta sig in på countryscenen.

Nästa måndag är det Open Mic på Bluebird Café.

Och jag kommer att vara en i kön för att få en plats på detta legendariska ställe.

Fantastiskt!


söndag 13 april 2014

Hur man bäst lyckas med sin roman - eller faktatext

Ett av de bästa ögonblicken är när en av få läsvärda magasin dimper ner i brevlådan. Jag talar så klart om Tidningen Skriva.

För några år sedan hade de en artikel av Sören Bondesson om hur man bäst lyckas med sin roman. Mycket matnyttigt om både den skrivande processen och metoder. Det slog mig att mycket av det han tar upp även gäller för vetenskpliga texter.

Dock slipper vi gestaltning, men att fundera ut karaktärernas bakgrund kan dras paralleller till att teckna forskninghistoriken (förutom att det inte ska vara hitte-på). Annars är planering, scener (eller underkapitel som bör vara med för helhetens skull), hitta stilen och perspektiv något som man som författare av fakta också bör tänka på.

Hur eller hur; läsvärd text i ett nummer av Skriva som nu är slutsålt.

lördag 12 april 2014

På jakt efter torplämningar - eller hur man bäst går vilse i en skog

Det finns nästan inget bättre än att gå ut i skogen. Gå tills vägen slutar.
Hitta flera stenrösen, små med famnstora stenar, övertorvade.
Vandra in bland dessa underbara stenar. Finna gammal farväg, kantad av låg stenmur/sträng.

Leta huslämning...

Och det är där det lilla kruxet kommer in. Som bara kan inträffa i en skog. Med en arkeolog som får vittring på stenhögar av betydelse:

Man kan gå vilse.
Man går vilse.

Röse läggs till röse. Mark som tyder på att en gång varit odlad lurar en längre och längre in i skogen. Stenmurar som en gång hägnade in åker. Stenmurar som en gång hägnade in gårdstomt.

Där ingen visste att några lämningar fanns.
Det är lycka!
Och vilsegång!

Lägg där till en stor Risenschnauser som plötsligt börjar gå bredvid sin matte.
Vad det betyder?
Jo, det betyder vildsvin!
Vildsvin + vår = ungar.

Mindre bra kombination är alltså att två vuxna, lika många hundar och fyra barn ränner runt i skogen och letar stenhögar av betydelse. Och går vilse.

Vi följde ett spår. Ett spår bakåt i historien.

Till slut fick vi nosa upp samma spår tillbaka till stigen.

Vi hittade till slut tillbaka och ut igen. Utan att träffa på skogsgrisarna.

Men vi fann röjningsrösen, husgrund, stenmurar och gamla farvägar som bara ligger där och väntar på att få sin plats i historieböckerna (nåja, men åtminstone bli registrerade).

Vilken lördag!


Blandade bilder, ett par från idag och några från kursen i torparkeologi som jag och Ulrika Söderström gav på Linnéuniversitetet under några somrar och som planeras att åter erbjudas i ny tappning sommaren 2015. 
















fredag 11 april 2014

Damien i det lilla och stora

Med risk för att tillhöra skaran av de mest melodramatiska personerna på den här planeten, måste jag trots allt erkänna att det här är så BRA! 

Så oändligt bra. 

Vilken historia. Jag ser hela deras liv. 

Och hur Damien skickligt går från det lilla "do you brush your teeth before you kiss" till det stora "is he dark enough to see your light".

AH, det är så bra! Nu ska jag fortsätta in i helgen med Damien Rice i öronen och en hjärna som bygger historier på fullvarv. 

Trevlig fredag på er.



torsdag 10 april 2014

Hästar som gör avtryck från de evigt gröna ängarna

Re-bloggat från min andra blogg Hastreflektioner:

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.
För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst än kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.
Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.
Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;
avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;
avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

Tänk på det:
Om du berättar för dina barn
om en fantastisk häst som du en gång hade
så kan de där avtrycken överleva i generationer.


Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.
Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 
Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 
Bild

onsdag 9 april 2014

Om du hade en timme kvar att leva

...och fick sitta på denna bänk tiden du hade kvar i livet för att prata med en person. Vem skulle det vara? Och vad skulle du säga?

1907292_517886031653406_620323468_n

Det är så enkelt att tänka att "jag gör det i morgon" eller att det där man ångrar går att göra något åt, sedan. Sedan kan vara i morgon.
För de flesta av oss är sedan dock något mer ovisst, långt, långt fram i framtiden. För många av oss betyder sedan egentligen aldrig.

Om sedan är aldrig för dig, så innebär det att du aldrig kommer att sitta på den där bänken. Du kommer istället tänka att du kan göra det i morgon. Eller dagen därpå. Eller nästa dag.

Fast i morgon kan vara för sent.

Nästa dag kanske inte ens kommer!

Tänk om du bara har en timme kvar att leva. En halvtimme. En minut.

Kanske tänker du nu att så där kan man väl inte gå runt att tänka. Nej, kanske inte. Men det är trots allt en realitet!


Han lade in sina sängkläder i sovutrymmet på lastbilen en morgon. En morgon som vilken som helst. Backade ut med lastbilen från gården. Slog upp kartboken bredvid sig och styrde nosen söderut. När kvällen kom ringde han hem. Hon kom hem precis när mamman la ner telefonluren. 
Hann inte säga hej. 
När polisen senare meddelade vad som hade hänt sa de att det hade räckt med ett par sekunder för att han skulle ha klarat sig. 
Ett hej i en telefon till exempel...
 

Du vet inte när det är slut. Men det du tar med dig till andra sidan, kommer följa med dig för evigt oavsett om det är ånger, glädje, hat eller kärlek. Lämna avtryck i världen. Lämna avtryck hos de som blir kvar.

Jag undrar vad som händer med allt det outtalade. Stannar det kvar? Dallrar i luften. Ligger som en energi över platser, hos människor?

Om det är så. Om det är så att även saker som förblir outtalade lämnar spår och avtryck, då är det än mer viktigt att vi säger det vi vill, försöker ställa saker till rätta som vi gjorde orätta och gör det allra bästa vi kan varje dag.

Inte sedan.

Inte i morgon.

Bara idag.











tisdag 8 april 2014

En stor historia

Så mycket det kan finnas i en sång!

1998 hörde jag för första gången musikalen Notre Dame de Paris (Ringaren i Notre Dame på svenska).

Det var ett av de DÄR ögonblicken.

Jag var 20 år och hade precis flyttat till södra Frankrike för ett år.

Gringoire (här nedan) gestaltade allt det jag saknade när jag satt ensam i mitt studentrum de första kvällarna.

Sången berättar fortfarande en stor, stor historia!

Lyssna och njut!


måndag 7 april 2014

Reinfeldt beställer ett monument

Den inte helt oproblematiska, men intressanta krönikan om att det borde satsas mer på kultur i vårt avlånga land. Från Aftonbladet:

"The Reinfeldt museum of arts and culture (...) 

Sätt i gång, statsministern, bygg! Du måste ta hand om det här själv (....) 

Sport är viktigt för många. Sport gör mycket gott för landets ungdomar. Men sport är också den mest nationalistiska, chauvinistiska och manliga underhållning som finns. Sport är inte oproblematiskt.
Men det är ytterst ovanligt att se bengaliska eldar kastas mot barn på Moderna museet eller fylleslagsmål på National­museum (...)
Bygg, Reinfeldt, bygg, beställ ett monument! Du har fem månad­er på dig att bli ihågkommen för något stort.

söndag 6 april 2014

Revolutionen på Shaftesbury Avenue

Idag skulle jag vilja vandra genom ett vårlikt London.




Ta vägen ner mot West End.

















Strosa nerför Shaftesbury Avenue.

Gå in på Queen's Theatre.




Och grotta ner mig i bombastisk fransk revolution á la Victor Hugo/ Andrew Lloyd Webber





Kanske dags att åka till England snart!

lördag 5 april 2014

Bidra med sin kunskap

Igår skrev Supercarina ett inlägg som hette From trafficing to hope som handlade om organisationen Milvea Changes. Dessa arbetar för att kvinnor som varit i prostitution och trafficking ska få en ny chans. Detta gör de t.ex. genom att tre kvinnor som alla varit utsatta för trafficking nu utbildas till sömmerskor och får möjlighet att arbeta i en liten fabrik utanför Kathmandu.

Hur det var när Carina besökta fabriken kan du läsa om här.Hon berättar om mötet med kvinnorna, intrycken och lite om deras historia. Det är väl värt, och viktigt, att läsa.

Det påminde mig om en av de drömmarna som var mina när jag var runt tjugo och som egentligen aldrig har lämnat mig var att arbeta med utsatta människor i det som en gång benämndes tredje världen. För min del var det olika delar av Afrika som hägrade. Jag läste mänskliga rättigheter, globalisering, statsvetenskap bara för att upptäcka att det skulle varit bättre att utbildat sig till sjuksköterska eller liknande om man nu verkligen ville påverka.

Till slut blev jag doktor i arkeologi och en extremt skrivande person. Det kanske inte är precis vad som anses vara perfekta hjälpmedel för att arbeta med utsatta människor (även om det visst finns en hel del arkeologiska projekt som involverar lokalbefolkning, stärker samhällen, påverkar människors livssituation till det bättre osv.).

Men, jag tänker att man borde kunna bidra med det man har. Med den kunskap, den specialiteten, den kompetens man själv besitter. Oavsett vad det är (nästan).

Så, nu har en tanke som kanske är värd att spinna vidare på precis fötts.

Vi får se vart den tar vägen.


fredag 4 april 2014

Mitt liv - mitt val?!

Ibland står man inför tråkiga, men ofrånkomliga beslut. Idag gällde det en vän som är tvungen att ta bort sin häst eftersom han har ont i kroppen. Det är självklart jättetråkigt att behöva ta sådana beslut, men hon reflekterade över något i anslutning med detta som många av oss säkert kan känna igen sig i. 


Ord från Jennie




"Så då var det bestämt att Santos får åka till de evigt gröna ängarna. Eg inget svårt beslut att fatta men sorgligt!! Konstigt att jag sällan känner att jag har någon större makt över mitt eget liv men ibland ändå har makten att bestämma vem som ska leva eller dö. Jag borde lära mig att använda den makten/styrkan/ansvaret till att göra bättre val för mig själv och mitt eget liv. Göra bra val för mig själv och ta ansvar för att välja, sluta låta omständigheter välja åt mig och ta min makt. 



Jag kan så klart inte välja om jag ska leva eller dö rent konkret (eller jo det kan jag väl men då väljer jag så klart att leva) men jag kan definitivt välja att leva så som jag önskar, för jag är människa och har makten att bestämma hur mitt liv ska se ut  jag har oxå ansvaret för att se till att det blir så, likaväl som jag har ansvaret att avsluta Santos liv när han har ont!"


Så är det. Dags att ta ansvar och bestämma mer i sitt eget liv kanske. 

Trevlig fredag på er!
Foto: Maya Carlén

torsdag 3 april 2014

Ge mig en halvsur telefonförsäljare

Försäljare. Telefonförsäljare.

Om du nu råkar vara det så har jag ett tips:

Låt inte så himla hurtig!

Prova en annan taktik.

Var ärlig.

Inled till exempel med:
Hej.

Inte:
Heeeej Anna-Karin. Hur ääääär det idag?
Som om vi hade känt varandra för evigt (och hade vi känt varandra för evigt och du lät på det viset skulle jag fundera över vad som var fel).


Fortsätt sedan med:
Du jag ringer från detta och detta företaget, som jag för tillfället måste jobba på därför att det inte finns några andra jobb. Det är inte särskilt roligt och jag förstår att människor jag ringer och terroriserar tio gånger om dagen blir sura.
Men, jag har provision, endast provision, så jag måste.

Inte:
Jag ska inte sälja något, men...


Nej, ge mig en halvsur, ärlig telefonförsäljare så lovar jag att jag skulle ha svårt att stå emot både strumpor, kalsonger och småkakor!


Photo cred. Alistairas

onsdag 2 april 2014

De ä bara å åk

Så är det. Ska det bli någonting får man helt enkelt se till att bara göra det.

Vad det än är.

Om det nu måste bli gjort.

Är det inte viktigt är det kanske bättre att välja bort det och lägga det åt sidan.

Lämna plats för saker som verkligen är viktiga.


Vad som är viktigt?

Känn efter i magen.

Det som ger minsta möjliga motstånd och största möjliga välbefinnande är förmodligen det som du är ämnad att göra.

Därmed inte sagt att du kan göra det än.

Kanske måste du ta ett par extra åk innan du är framme.

Men kom ihåg att våga kasta dig nerför backen.

Ha gärna hjälm, benskydd, ryggskena och alla möjliga andra säkerhetsprylar.

Bara du åker.

tisdag 1 april 2014

Den bästa krönikan

Visa mig en god krönika och jag går omkring strålande hela dagen (nåja några timmar i alla fall!).

En av de bästa förra året Johan Hassen Khemiris "Bästa Beatrice Ask". 
DN den 13 mars 2013.

Jonas Hassen

Krönikan handlade om rasismens betydelse med bakgrund i den jakt på papperslösa invandrare som eskalerade förra året.

Khemiris uppmaning löd:
"Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det."


Vilken briljant inledning! 
"I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar. Och nej, vi behöver inte gå så långt som till andravärldskrigs-Tyskland eller åttiotals-Sydafrika. Det räcker med vår svenska närhistoria, en rad slumpmässiga upplevelser som vår gemensamma kropp plötsligt minns.

Att vara sex år och landa på Arlanda, i vårt gemensamma hemland. Vi går mot tullen, med en pappa som har handsvett, som harklar sig, som rättar till frisyren och bättrar på putsen på skorna mot knävecken. Två gånger kontrollerar han att det svenska passet ligger i rätt innerficka. Alla rosafärgade människor släpps förbi. Men vår pappa stoppas. "

Nu är det över ett år sedan krönikan publicerades. 
Kanske har ni glömt den?
Kanske missade ni texten när den publicerades?

Vilket än är fallet, finns den fantastiska texten att läsa på DNs sida här. 
Den är väl värd att lägga några minuter av livet på!



måndag 31 mars 2014

Dröm om att det fungerar

Jag tänker på drömmar. Om att det går. Att de drömmar som verkligen betyder något oftast är de drömmar vi klarar av att förverkliga.

För drömmar handlar inte om att något helt plötsligt kommer till oss som en skänk från ovan.

Drömmar handlar ofta om hårt arbete, envishet, slit och mod.

Ibland kan till och med en övertro på sig själv hjälpa till för att realisera drömmarna, till exempel att man vägrar inse att elefanter aldrig kommer kunna klättra i träd. 

Men de drömmarna som inte slår in då?

De där drömmarna som vi ägnar en livstid åt att nära?

Ja, något måste vi ha kvar att längta till och drivas av.


Photo cred. C. Keller






lördag 29 mars 2014

Att få upp en elefant i ett träd

I veckan skrev Susanne som driver den läsvärda bloggen Mamma till åtta barn om att orka. Hon avslutade inlägget med att man inte ska förvänta sig att en elefant kan klättra i träd

Jag tänkte genast "fast på något sätt borde man ju kunna få upp den där jäkla elefanten i trädet!"

Den tanken kan man så klart se från två helt olika synvinklar (och förståsigpåare är varmt välkomna till att göra fler analyser):

1. Jag borde lära mig att inse att när loppet är kört är loppet kört.
Med andra ord: elefanter kan omöjligen klättra i träd.
Det går helt enkelt inte!

Eller:

2. Alternativet ge upp är inget alternativ.
Med andra ord: Även om elefanten inte kan klättra allra högst upp i trädet så kan den i varje fall ta sig upp några grenar!
Om den övar.
Massor!
Och länge!
Kanske behöver den gå ner ett par kilo också så att inte grenarna knäcks.

Elefanten får väl helt enkelt ta och göra vad som krävs för att den ska ta sig upp i det där trädet om den verkligen vill vara där!

Så är det med det. Klart elefanten kan klättra i träd!



Nu ska jag ut och hålla helgkurs för en massa mäniskor som vill lära sig mer om ridning.

Och om vi mot förmodan springer på en elefant ska vi nog se till att den får se Smålands skogar från ovan!



photo cred. A. Pautasso

fredag 28 mars 2014

De 40 sämsta boktitlarna och omslagen genom tiderna




Fredag och det får bli lättsamt och lite tramsigt inlägg dagen till ära.

De absolut värsta boktitlarna och/eller omslag finns att förfäras över på följande länk.

Några är mer än väl för mycket!

Den bästa? Möjligen "Anybody can be cool but awesome takes practice" i anslutning till omslaget.

Vilken blir er favorit?


Nu ska jag ut och väcka de här...



Trevlig fredag på er!





torsdag 27 mars 2014

När ett barn dör

Helt plötsligt springer man på berättelser som inte borde få finnas.

Berättelser som gör så ont att de hotar att kapa kroppen mitt itu.

Jag läser på Marias blogg om hennes son Fredrik som slutade sitt liv vid 22-års ålder.


photo cred. M. Gommel


Jag beundrar henne för att hon överlever.

För att hon försöker leva.

Så här skriver Maria om att fira sin födelsedag:

"Ja så var det då dags för mig att fylla år, och 50 år dessutom.
Att fira det med glam och fest kändes alldeles fel, det ville jag verkligen inte.

(...)
Födelsedagen kom och jag vaknade med en sån himla ångest, varför var jag här? jag ville hem, jag ville bort, jag ville ingenting. Åh.....varför blir det så här? Det knyter sig och klumpen i bröstet växer.
Skärp dig Maria, nu är vi här...... skärp dig nu och försök bete dig som man ska, vi är i Rom, du fyller år och det är solsken!"



Jag beundrar henne ännu mer för att hon verkligen försöker leva.


Den 18 februari skrev Maria ett gripande inlägg om Fredriks begravning.

Det krävs mod att skriva om något sådant.

Mod och styrka!


Om ni ska läsa en berättelse idag, låt det bli Marias.

Jag är oändligt tacksam för att det inte är min berättelse.







onsdag 26 mars 2014

Elisabet Nemert och jag tar en dag off

Tar ledigt.

Andas och läser enkel, spännande litteratur av Elisabet Nemert.

Det får bli Röd Måne idag. 1600-tal, häxprocesser och lite krig.

Svårslagen vila.

Det blir bra.


Röd måne

tisdag 25 mars 2014

Att bli doktor en alldels vanlig måndag

I går kom det, mailet som jag väntat på och minst sagt bävat inför.

Mailet sa (fritt översatt):
"Båda examinatorerna rekommenderar att din avhandling blir godkänd utan vidare ändringar."

Sittandet, och det har varit mycket av den varan det sista året, lönade sig till sist.

Så kan det gå när man blir doktor i arkeologi (nåja examen har inte hämtats ut än) en alldeles vanlig måndag i livet.

Så, nu ska jag ägna mig åt att ha en Mycket Trevlig Tisdag!


Sedan får nog arbetet med att omarbeta manuset till att passa för publicering i BAR inledas.



photo cred. A. Duret-Lutz

måndag 24 mars 2014

Den sista att bli vald på gymnastiklektionerna

Att bli vald sist skrev Olof Röhlander ett intressant inlägg om idag. Han hade tillhört dem som på barndomens gymnastiklektioner fick välja sitt lag.

Den som sa "Du, men inte du."
Eller
"Om jag tar Sara, får du ta Hanna."
För det skulle minsann vara rättvist med att ha de dåliga i sitt lag.

Fast Olof säger att han inte gillade systemet och valde de svaga till sitt lag. Bra gjort av honom i så fall!


Jag kan ärligt säga att jag inte tillhörde de som fick välja sitt lag.
Alls!

Jag tillhörde de som valdes som tredje eller näst sist.
Inte skrapet med andra ord.
Inte de helt värdelösa!

En lärare som jag flera år efteråt pratade med påstod, på fullt allvar, att:
"Lite konkurrens var bra. Då ansträngde ni er mer!"

Som om vi skulle blivit bättre på att jaga den där förbannade bollen om vi kände oss lite sämre än de andra.
Bra tänkt!

Gympatimmarna blev normgivande. "Du är inne, du är inte inne. Du får vara med om ingen annan kan."

Så var rollerna satta.

Tänk om det istället varit att de som var bäst på att läsa och berätta som hade fått välja sitt lag.
Då hade jag tillhört de som fick välja.
(Och jag hade nog inte varit så storsint som Olof säger sig vara. Tyvärr.)

Jag hade valt de som var bäst på att berätta en historia först,
sedan hade de som inte hade så mycket att säga kommit längre ner.
Allra sist hade jag valt de som knappt kunde läsa.
De som stakade sig,
eller läste så tyst att det inte gick att höra vad de sa.

Jag hade valt Sara och Hanna först.
Joakim och Samuel sist.

Lite konkurens är bra. 
Då anstränger de sig lite mer.

Undrar om man skapar kreativa, tänkande människor på det sättet?
Folk som brinner för att lära sig nytt?

Skönt ibland att tiden vänder!


Photo cred. T. Leuthard



söndag 23 mars 2014

En fantastisk herre

Igår publicerade jag ett inlägg om en vän som jag önskade kunde se hur fritt själen kan sjunga om man inte går på myterna som människor ibland försöker pracka på en.

Det fick mig att tänka på vad som får mitt inre att sjunga.

Just idag var det denna fantastiska herre som varit en av mina följeslagare och träningskamrater under fem års tid.

Med det önskar jag er alla en trevlig söndag!







För er som vill läsa mer om hästar så är ni välkomna att besöka min andra blogg Hästreflektioner här där uteslutande hästigt material publiceras.




lördag 22 mars 2014

Till J om morgonen

Men vännen:
Kom ihåg att det där är människor som går upp på morgonen och är så rädda för världen att de om och om igen måste förminska en annan människa.

Kom ihåg att det där är människor som är så rädda för att bländas i det ljus som strålar ut ifrån dig att de med alla medel försöker kväva det.

Kom ihåg att det där är människor som så fullständigt gått på myten om att stil kan ersätta liv.



Photo cred. T. Leuthard


Du vet lika bra som jag att de där är människor som ljuger.
Att de är bleka skuggor av den du vill vara.
Av den du är.

Nästa gång du är nära att gå på deras ord om det viktiga avståndet,
eller om det väsentliga i att bygga en stark fasad,
så ta fram den sjungande människan från allra längst in i din själ.

Visa dem ett sätt att sjunga på som sällan skådat!



Photo cred. D. Sharon Pruitt


.






fredag 21 mars 2014

Mästaren och hantverk

Funderar kring dramaturgi och gestaltning.

Mästaren behärskar sitt hantverk när denna (tillsammans med skådespelare i detta fall) lyckas få människor att känna ett hål i hjärtat av 30 sekunders långa klipp.

Exempel bjuds nedan.




torsdag 20 mars 2014

Det är klart de ska annonsera

Jag letar material inför en kommande text och läser dagstidningar från 1934. 

Lokalpress. Hela upplägget känns naivt.



Tidningen inleds med annonser om baler, danser, auktioner och någon större annons för tvål eller såpa. Den typ av annons som antikvitetshandlarna betalar bra för idag, särskilt om den är på plåtskylt. Därefter kommer en del kortare nyheter, lokala händelser; någon har kört ner en traktor i en å, i Ålem satsar man på att bygga nytt ålderdomshem och i Kalmar växer befolkningen. 


Plötsligt är den där. Annonsen som för mig tillbaka till något som känns i det närmaste overkligt:

Den 29 januari 1934 talar historiker G. Björnsson på biografen i Torsås. Historiker G. Björksson talar om 20:de århundradets frihetskamp. I regi av Svenska Nationalsocialistiska Partiet S.N.S.P. 


Svenska Nationalsocialistiska Partiet var de som hade hakkorset som symbol.

De som av självaste Himmler blivit uppmanade att skapa ett samlat nazistparti i Sverige.   

S.N.S.P. som gav ut en tidsskrift som hette Vår Kamp.


 File:Snsp meeting 1933.jpgfoto från AnneFranknet

Dessa hade under 1930-talet en stående annons i min lokaltidning!

En kort stund undrar jag hur tidningen kunde tillåta det. 


Jag bläddrar framåt i tidningen. Nästa gång talar före detta sjökapten Larsson i Bjursnäs byggnadsföreningslokaler om Systempartiernas Synder. Hakkorset pryder annonsen.

Hatet bubblar.

Det är de andras fel.

Det gäller att värna om Sverige.   


På föregångaren till S.N.S.P., Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbund sades det 1923 att: ”…vilja vi härmed rikta en kraftig vädjan till alla ärliga svenskar att sammansluta sig till enig kamp för vår urgamla frihet och vår stam, för social rättvisa och det arv, som fäderna gett oss att förvalta. 


Idag lyder en liknande formulering ”Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd.” (www.sverigedemokraterna.se besökt 2013-06-09) 


Jag vet inte vad som sades på de där mötena som den lokala tidningen annonserade om 1934.

Jag behöver inte veta.

Historien har passerat.

Vi vet vad som sedan hände. 


Jag stirrar på den där annonsen i flera minuter.

Det som påverkar mig mest är naiviteten.

Det faktum att när människor läste tidningen på morgonen 1934 så hade tågen till Auschwitz inte börjat rulla, fönstren som krossades under kristallnatten var fortfarande hela och marken där massgravarna snart skulle gapa var fortfarande orörd.

 

Photo cred: J. Poggi

Med en rysning lägger jag ihop tidningen.

Tänker, att så naiva kommer vi aldrig mera att vara.

Eller?



onsdag 19 mars 2014

Aldrig i min bokhylla

...skrev Boktjuven om den 7 mars. Den bok som aldrig skulle stå i hennes bokhylla var Mein Kampf av Adolf Hitler. 

Mein Kampf skulle inte jag heller vilja ha i min hylla. 

Den bok som jag däremot tänker aldrig skulle komma över tröskeln till mitt hem är The Satanic Bible av Anton Szandor LaVey.

Inte för att boken vänder på gudsbegreppet, vilket jag kan inse att det finns en poäng med. Jag kan ockse inse att det finns en poäng med att ifrågasätta en orubblig tro på att Gud löser allt. 

Ändå ger mig boken kalla rysningar.  

Det är någonting med det där att välja svart i stället för vitt. 

Fast det går självklart att ifrågasätta om det vita är så vitt, hur mycket ondska har inte utförts i "det godas namn"?

Trots detta:

The Satanic Bible kommer aldrig stå i min bokhylla!

Vilken bok kommer aldrig att stå i din?



File:The Satanic Bible (book cover).jpg


tisdag 18 mars 2014

Tisdag med Bruno

Den största av de största.

Ingen närmare presentation.

En av de bästa. 

Öijer kommer ut med ny diktsamling med titeln Och Natten Viskade Annabel Lee till hösten.

Tills dess:

om mig finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säger att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten

Öijer c/o NIGHT



Trevlig tisdag på er!

måndag 17 mars 2014

Tystnadens pris - det fega Sverige?



Det går att belysa problem på många olika sätt. Sarah Kay från Project V.O.I.C.E är ett bra exempel på när berättandet lyfter fram frågor om rasism, tillhörighet och rotlöshet.

I fredags skrev Lena Sundström på DN en krönika om att vissa dumstrutar ska bäras med stolthet och Maria Johansson skrev igår en läsvärd reflektion om det samma. Sundströms krönika handlade om hur samhället svänger i frågan om vad som är rätt och fel: Att vara antirasist idag är bra mycket svårare än igår.
Normen ändras.

Vi står tysta och ser på medan nazism och rasism breder ut sig.
Vi använder ord som neutralitet och opartiskhet för att slippa ta ställning eller för att vi inte vågar stå upp mot kränkningar mot mänskliga rättigheter.

Men,
Vi vet tystnadens pris.
Det har historien berättat för oss om och om och om igen.


Photo cred. Michal Osmenda



Vi har inte alla samma styrka, samma medel för att påverka. Vissa har de talade orden, andra de skrivna. Oavsett vilka medel man använder sig av så går det alltid att berätta om det som är viktigt.
Se på Sarah Kay.
Det som sägs kan vara skillnaden mellan liv och död.





Photo cred. R.C. Jackman