Igår skrev Supercarina ett inlägg som hette From trafficing to hope som handlade om organisationen Milvea Changes. Dessa arbetar för att kvinnor som varit i prostitution och trafficking ska få en ny chans. Detta gör de t.ex. genom att tre kvinnor som alla varit utsatta för trafficking nu utbildas till sömmerskor och får möjlighet att arbeta i en liten fabrik utanför Kathmandu.
Hur det var när Carina besökta fabriken kan du läsa om här.Hon berättar om mötet med kvinnorna, intrycken och lite om deras historia. Det är väl värt, och viktigt, att läsa.
Det påminde mig om en av de drömmarna som var mina när jag var runt tjugo och som egentligen aldrig har lämnat mig var att arbeta med utsatta människor i det som en gång benämndes tredje världen. För min del var det olika delar av Afrika som hägrade. Jag läste mänskliga rättigheter, globalisering, statsvetenskap bara för att upptäcka att det skulle varit bättre att utbildat sig till sjuksköterska eller liknande om man nu verkligen ville påverka.
Till slut blev jag doktor i arkeologi och en extremt skrivande person. Det kanske inte är precis vad som anses vara perfekta hjälpmedel för att arbeta med utsatta människor (även om det visst finns en hel del arkeologiska projekt som involverar lokalbefolkning, stärker samhällen, påverkar människors livssituation till det bättre osv.).
Men, jag tänker att man borde kunna bidra med det man har. Med den kunskap, den specialiteten, den kompetens man själv besitter. Oavsett vad det är (nästan).
Så, nu har en tanke som kanske är värd att spinna vidare på precis fötts.
Vi får se vart den tar vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar