På jakt efter torplämningar - eller hur man bäst går vilse i en skog

Det finns nästan inget bättre än att gå ut i skogen. Gå tills vägen slutar.
Hitta flera stenrösen, små med famnstora stenar, övertorvade.
Vandra in bland dessa underbara stenar. Finna gammal farväg, kantad av låg stenmur/sträng.

Leta huslämning...

Och det är där det lilla kruxet kommer in. Som bara kan inträffa i en skog. Med en arkeolog som får vittring på stenhögar av betydelse:

Man kan gå vilse.
Man går vilse.

Röse läggs till röse. Mark som tyder på att en gång varit odlad lurar en längre och längre in i skogen. Stenmurar som en gång hägnade in åker. Stenmurar som en gång hägnade in gårdstomt.

Där ingen visste att några lämningar fanns.
Det är lycka!
Och vilsegång!

Lägg där till en stor Risenschnauser som plötsligt börjar gå bredvid sin matte.
Vad det betyder?
Jo, det betyder vildsvin!
Vildsvin + vår = ungar.

Mindre bra kombination är alltså att två vuxna, lika många hundar och fyra barn ränner runt i skogen och letar stenhögar av betydelse. Och går vilse.

Vi följde ett spår. Ett spår bakåt i historien.

Till slut fick vi nosa upp samma spår tillbaka till stigen.

Vi hittade till slut tillbaka och ut igen. Utan att träffa på skogsgrisarna.

Men vi fann röjningsrösen, husgrund, stenmurar och gamla farvägar som bara ligger där och väntar på att få sin plats i historieböckerna (nåja, men åtminstone bli registrerade).

Vilken lördag!


Blandade bilder, ett par från idag och några från kursen i torparkeologi som jag och Ulrika Söderström gav på Linnéuniversitetet under några somrar och som planeras att åter erbjudas i ny tappning sommaren 2015. 

Damien i det lilla och stora

Med risk för att tillhöra skaran av de mest melodramatiska personerna på den här planeten, måste jag trots allt erkänna att det här är så BRA! 

Så oändligt bra. 

Vilken historia. Jag ser hela deras liv. 

Och hur Damien skickligt går från det lilla "do you brush your teeth before you kiss" till det stora "is he dark enough to see your light".

AH, det är så bra! Nu ska jag fortsätta in i helgen med Damien Rice i öronen och en hjärna som bygger historier på fullvarv. 

Trevlig fredag på er.

Hästar som gör avtryck från de evigt gröna ängarna

Re-bloggat från min andra blogg Hastreflektioner:

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.

För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst än kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.

Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.

Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;

avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;

avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

Tänk på det:

Om du berättar för dina barn

om en fantastisk häst som du en gång hade

så kan de där avtrycken överleva i generationer.

Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.

Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 

Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 

Om du hade en timme kvar att leva

...och fick sitta på denna bänk tiden du hade kvar i livet för att prata med en person. Vem skulle det vara? Och vad skulle du säga?

Det är så enkelt att tänka att "jag gör det i morgon" eller att det där man ångrar går att göra något åt, sedan. Sedan kan vara i morgon.

För de flesta av oss är sedan dock något mer ovisst, långt, långt fram i framtiden. För många av oss betyder sedan egentligen aldrig.

Om sedan är aldrig för dig, så innebär det att du aldrig kommer att sitta på den där bänken. Du kommer istället tänka att du kan göra det i morgon. Eller dagen därpå. Eller nästa dag.

Fast i morgon kan vara för sent.

Nästa dag kanske inte ens kommer!

Tänk om du bara har en timme kvar att leva. En halvtimme. En minut.

Kanske tänker du nu att så där kan man väl inte gå runt att tänka. Nej, kanske inte. Men det är trots allt en realitet!

Han lade in sina sängkläder i sovutrymmet på lastbilen en morgon. En morgon som vilken som helst. Backade ut med lastbilen från gården. Slog upp kartboken bredvid sig och styrde nosen söderut. När kvällen kom ringde han hem. Hon kom hem precis när mamman la ner telefonluren. 

Hann inte säga hej. 

När polisen senare meddelade vad som hade hänt sa de att det hade räckt med ett par sekunder för att han skulle ha klarat sig. 

Ett hej i en telefon till exempel...

 

Du vet inte när det är slut. Men det du tar med dig till andra sidan, kommer följa med dig för evigt oavsett om det är ånger, glädje, hat eller kärlek. Lämna avtryck i världen. Lämna avtryck hos de som blir kvar.

Jag undrar vad som händer med allt det outtalade. Stannar det kvar? Dallrar i luften. Ligger som en energi över platser, hos människor?

Om det är så. Om det är så att även saker som förblir outtalade lämnar spår och avtryck, då är det än mer viktigt att vi säger det vi vill, försöker ställa saker till rätta som vi gjorde orätta och gör det allra bästa vi kan varje dag.

Inte sedan.

Inte i morgon.

Bara idag.

En stor historia

Så mycket det kan finnas i en sång!

1998 hörde jag för första gången musikalen Notre Dame de Paris (Ringaren i Notre Dame på svenska).

Det var ett av de DÄR ögonblicken.

Jag var 20 år och hade precis flyttat till södra Frankrike för ett år.

Gringoire (här nedan) gestaltade allt det jag saknade när jag satt ensam i mitt studentrum de första kvällarna.

Sången berättar fortfarande en stor, stor historia!

Lyssna och njut!

Reinfeldt beställer ett monument

Den inte helt oproblematiska, men intressanta krönikan om att det borde satsas mer på kultur i vårt avlånga land. Från Aftonbladet:

"The Reinfeldt museum of arts and culture (...) 

Sätt i gång, statsministern, bygg! Du måste ta hand om det här själv (....) 

Sport är viktigt för många. Sport gör mycket gott för landets ungdomar. Men sport är också den mest nationalistiska, chauvinistiska och manliga underhållning som finns. Sport är inte oproblematiskt.

Men det är ytterst ovanligt att se bengaliska eldar kastas mot barn på Moderna museet eller fylleslagsmål på National­museum (...)

Bygg, Reinfeldt, bygg, beställ ett monument! Du har fem månad­er på dig att bli ihågkommen för något stort." 

Fredrik Virtanen Aftonbladet 7 april 2014

Revolutionen på Shaftesbury Avenue

Idag skulle jag vilja vandra genom ett vårlikt London.

Ta vägen ner mot West End.

Strosa nerför Shaftesbury Avenue.

Gå in på Queen's Theatre.




Och grotta ner mig i bombastisk fransk revolution á la Victor Hugo/ Andrew Lloyd Webber





Kanske dags att åka till England snart!