Om du hade en timme kvar att leva

...och fick sitta på denna bänk tiden du hade kvar i livet för att prata med en person. Vem skulle det vara? Och vad skulle du säga?

Det är så enkelt att tänka att "jag gör det i morgon" eller att det där man ångrar går att göra något åt, sedan. Sedan kan vara i morgon.

För de flesta av oss är sedan dock något mer ovisst, långt, långt fram i framtiden. För många av oss betyder sedan egentligen aldrig.

Om sedan är aldrig för dig, så innebär det att du aldrig kommer att sitta på den där bänken. Du kommer istället tänka att du kan göra det i morgon. Eller dagen därpå. Eller nästa dag.

Fast i morgon kan vara för sent.

Nästa dag kanske inte ens kommer!

Tänk om du bara har en timme kvar att leva. En halvtimme. En minut.

Kanske tänker du nu att så där kan man väl inte gå runt att tänka. Nej, kanske inte. Men det är trots allt en realitet!

Han lade in sina sängkläder i sovutrymmet på lastbilen en morgon. En morgon som vilken som helst. Backade ut med lastbilen från gården. Slog upp kartboken bredvid sig och styrde nosen söderut. När kvällen kom ringde han hem. Hon kom hem precis när mamman la ner telefonluren. 

Hann inte säga hej. 

När polisen senare meddelade vad som hade hänt sa de att det hade räckt med ett par sekunder för att han skulle ha klarat sig. 

Ett hej i en telefon till exempel...

 

Du vet inte när det är slut. Men det du tar med dig till andra sidan, kommer följa med dig för evigt oavsett om det är ånger, glädje, hat eller kärlek. Lämna avtryck i världen. Lämna avtryck hos de som blir kvar.

Jag undrar vad som händer med allt det outtalade. Stannar det kvar? Dallrar i luften. Ligger som en energi över platser, hos människor?

Om det är så. Om det är så att även saker som förblir outtalade lämnar spår och avtryck, då är det än mer viktigt att vi säger det vi vill, försöker ställa saker till rätta som vi gjorde orätta och gör det allra bästa vi kan varje dag.

Inte sedan.

Inte i morgon.

Bara idag.