torsdag 24 april 2014

Smokey mountains

Vi har precis anlänt i en liten, liten by långt upp i Smokey Mountains.

På en veranda över en sjö i en ombyggd gammal kvarn.

Vilka historier det finns att hämta här!

Mer om detta senare nu ska vi njuta av lugnet.



måndag 21 april 2014

Resa med barn

Nr 1 om man ska på roadtrip med barn är mat. Mat, mat och åter mat.

Det äts i princip hela tiden.

Desto mer mat, desto gladare humör.


Mat är dock inte särskilt svårt i snabbmatsrestaurangernas förlovade land.

Restauranger finns överallt.

Däremot är ett bättre, nyttigare, mer miljövänligare alternativ inte lika lätt att finna.

Men, vi har glada barn än så länge och från att varit på salooner, till Hardrock Café och på stranden så förbereder vi nu för en av resans höjdpunkter (enligt mig):

Blue Bird Café!



 



fredag 18 april 2014

Dagen före

Jag älskar att resa, men avskyr dagen innan. Den oändligt långa väntan, fixa allt det sista (och det är alltid mycket), kolla pass och biljetter minst fem gånger extra, maila hotell bara för att säkerställa att de uppfattat bokningen korrekt.

Men nu så börjar det likna något; väskorna är packade, pass och biljetter är klara, hotell checkade och barnen precis så uppspelta som sig bör.

I natt drar vi.
Två veckors roadtrip i Amerikanska Södern.

Innan den 3 maj ska vi ha hunnit med Nashville, Charleston och Savannah;




Ett gäng naturreservat där vi hoppas få se alligatorer på så där lagom långt avstånd;
See Alligators



 Smokey Montains och Cherokeeområdet;



Suttit vid Atlantkusten i solnedgång;



Besökt Boone Hall Plantation för att höra mer om en mörk period i Amerikas historia;



Ätit nyfångade räkor från dagens fångst från räktrålarna i Charleston;



Besökt fantastiska parker (som Magnolia Plantation)
Azalea Postcard


och så klart lyssnat och upplevt en väldig, väldig massa musik!






torsdag 17 april 2014

Sättningens vedermödor

Eller lagen om alltings jävlighet.

Som att ett tryckeri inte kan trycka en publikation med ett omslag i svart plast.

"Nej tyvärr det går inte. Vi har bara tejprygg....Guldbokstäver? Nej det gör vi inte."

Rösten i andra änden blir tyst ett tag innan den fortsätter:

"Guldbokstäver?! På ryggen?!Varför måste det vara det då?"

Jag har lust att skrika:

"Därför! Därför att det ska vara så! Bara därför!"

Men det gör jag inte. Jag lägger på och svär efter samtalet i stället.


Sen, när jag äntligen fått tag i ett tryckeri på andra sidan Nordsjön som kan trycka i svart plast med guldbokstäver, så hänger sig filen.

Eller den hänger sig inte, den tvärvägrar.

"2 % uploaded."


Jag skulle även kunna berätta för er vad som händer när man måste ändra från 3,0 cm vänstermarginal till 4,0 cm.

Just det, alla innehållsförteckningar, figurförteckningar och tabellförteckningar upphör med ett enda klick att stämma.

5.3.2 Cultural layers.............................128

Nej! För på sidan 128 finns inte alls kapitel 5.3.2 Cultural layers utan 5.2.4 Monumentality

Inte heller finns Figure 6.2 på sidan 198 som sig bör, utan på någon helt annan sida.

ARGH!

Men skam den som ger sig! Packar helt sonika ned datorn i handbagaget.

Vem vet, kanske är filen färdiguppladdad om sisådär två veckor!




onsdag 16 april 2014

En häst för en kung

Det slog mig idag när jag åkte genom en bit av vårt avlånga land att det finns hästar och hästar.

Hästar som har en utstrålning som gör att de fyller en hel ridbana med sin närvaro.

En sådan har jag varit och tittat på idag.

Kanske, kanske kommer den fantastiska herren att bo hos mig i framtiden.

Vi får se.

En häst av denna ras var det i alla fall; Boulonnais.

Något av det vackraste och mest majestätiska som går i ett par hästskor!





måndag 14 april 2014

The Bluebird Cafe

För en sisådär tio år sedan såg jag filmen The Thing Called Love med River Phoenix, Samantha Mathis och Sandra Bullock i huvudrollerna.

File:ThingcalledloveDVD.jpg

Filmen utspelade sig i och omkring det legendariska Bluebird Cafe i Nashville, Tennessee. Sedan dess har jag tänkt att en dag, en dag ska jag åka till Nashville, besöka Bluebird Cafe och lyssna på när morgondagens singer/songwriters gör sitt bästa för att ta sig in på countryscenen.

Nästa måndag är det Open Mic på Bluebird Café.

Och jag kommer att vara en i kön för att få en plats på detta legendariska ställe.

Fantastiskt!


söndag 13 april 2014

Hur man bäst lyckas med sin roman - eller faktatext

Ett av de bästa ögonblicken är när en av få läsvärda magasin dimper ner i brevlådan. Jag talar så klart om Tidningen Skriva.

För några år sedan hade de en artikel av Sören Bondesson om hur man bäst lyckas med sin roman. Mycket matnyttigt om både den skrivande processen och metoder. Det slog mig att mycket av det han tar upp även gäller för vetenskpliga texter.

Dock slipper vi gestaltning, men att fundera ut karaktärernas bakgrund kan dras paralleller till att teckna forskninghistoriken (förutom att det inte ska vara hitte-på). Annars är planering, scener (eller underkapitel som bör vara med för helhetens skull), hitta stilen och perspektiv något som man som författare av fakta också bör tänka på.

Hur eller hur; läsvärd text i ett nummer av Skriva som nu är slutsålt.

lördag 12 april 2014

På jakt efter torplämningar - eller hur man bäst går vilse i en skog

Det finns nästan inget bättre än att gå ut i skogen. Gå tills vägen slutar.
Hitta flera stenrösen, små med famnstora stenar, övertorvade.
Vandra in bland dessa underbara stenar. Finna gammal farväg, kantad av låg stenmur/sträng.

Leta huslämning...

Och det är där det lilla kruxet kommer in. Som bara kan inträffa i en skog. Med en arkeolog som får vittring på stenhögar av betydelse:

Man kan gå vilse.
Man går vilse.

Röse läggs till röse. Mark som tyder på att en gång varit odlad lurar en längre och längre in i skogen. Stenmurar som en gång hägnade in åker. Stenmurar som en gång hägnade in gårdstomt.

Där ingen visste att några lämningar fanns.
Det är lycka!
Och vilsegång!

Lägg där till en stor Risenschnauser som plötsligt börjar gå bredvid sin matte.
Vad det betyder?
Jo, det betyder vildsvin!
Vildsvin + vår = ungar.

Mindre bra kombination är alltså att två vuxna, lika många hundar och fyra barn ränner runt i skogen och letar stenhögar av betydelse. Och går vilse.

Vi följde ett spår. Ett spår bakåt i historien.

Till slut fick vi nosa upp samma spår tillbaka till stigen.

Vi hittade till slut tillbaka och ut igen. Utan att träffa på skogsgrisarna.

Men vi fann röjningsrösen, husgrund, stenmurar och gamla farvägar som bara ligger där och väntar på att få sin plats i historieböckerna (nåja, men åtminstone bli registrerade).

Vilken lördag!


Blandade bilder, ett par från idag och några från kursen i torparkeologi som jag och Ulrika Söderström gav på Linnéuniversitetet under några somrar och som planeras att åter erbjudas i ny tappning sommaren 2015. 
















fredag 11 april 2014

Damien i det lilla och stora

Med risk för att tillhöra skaran av de mest melodramatiska personerna på den här planeten, måste jag trots allt erkänna att det här är så BRA! 

Så oändligt bra. 

Vilken historia. Jag ser hela deras liv. 

Och hur Damien skickligt går från det lilla "do you brush your teeth before you kiss" till det stora "is he dark enough to see your light".

AH, det är så bra! Nu ska jag fortsätta in i helgen med Damien Rice i öronen och en hjärna som bygger historier på fullvarv. 

Trevlig fredag på er.



torsdag 10 april 2014

Hästar som gör avtryck från de evigt gröna ängarna

Re-bloggat från min andra blogg Hastreflektioner:

Länge var jag förskonad från att behöva ta bort djur. En gång under alla de år jag arbetade i stall behövde jag ringa till nödslakten. Då var det en häst som brutit benet i hagen.
För två år ställdes jag dock i situationen att välja. Välja mellan liv och död. Behålla en häst som var trasig, men som trots allt skulle kunna gå i hagen resten av sitt liv. Jag valde att ta bort honom (om detta kan ni läsa här). Jag ansåg det helt enkelt inte värdigt för honom att hela tiden ha lite ont och aldrig mer kunna sträcka ut i en galopp en varm sommardag på ett öppet fält.

Hästliv ska vara värdiga en häst än kan det vara!

I december förra året ställdes jag åter inför beslutet att välja mellan liv och död. Då gällde det min trogna hundvän sedan 15 år; Fiffi. Hon hade atroser, men det fungerade bra med smärtstillande. Hon var pigg och lycklig. Tills en kväll då kroppen inte längre styrde. En hästveterinär kom ut precis innan midnatt (för att inga smådjursveterinärer har jour som de åker ut till kunder på!) och hon fick somna under äppelträdet.

I förra veckan var jag med en vän in på veterinärkliniken när hon konfronterades med det hårdaste av alla val; valet mellan liv och död.

Nu var det inte min häst, utan en häst som har bott på gården under två år. Han kom hit från en hästhandlare. Såg ut som en lumphög, var så mager och skranglig att han knappt stod upp. Nu, när han slutade sina dagar var han vacker, rund, fin häst vars hårrem ibland reflekterades i solen.
Det var en lycklig häst.

Lycklig, men trasig. Han hade en nervskada i halskotpelaren vilket orsakade honom enorma problem med att gå och gjorde att smärtan ibland skar genom kroppen. Resultatet var att han blev farlig för människor. Det var självklart ett rätt beslut att låta honom få somna in.

Men gör de det? Somnar för att aldrig mer vakna?

När jag tog bort Luke kunde man känna honom i hagen hela dagen. På kvällen när jag gick ut till stallet var han dock borta. Då var allt tyst. Det går inte att beskriva. Det är en tomhet som måste upplevas för att kännas.

När Santos nu har åkt infann sig tomheten direkt. Det fullkomligt ekar i stallet. Tystnaden går att ta på. Kanske har han redan lämnat. Galopperar på de evigt gröna ängarna.

Men oavsett om de finns kvar, eller om de bara somnar in i en evig sömn, så gör hästarna avtryck.
Avtryck som stannar kvar hos de människorna som var deras;
avtryck som stannar kvar hos de hästar de levde med;
avtryck som stannar kvar i de hagar, de skogar och de ängar de trivdes på.

Men framförallt gör de avtryck i våra hjärtan.

Tänk på det:
Om du berättar för dina barn
om en fantastisk häst som du en gång hade
så kan de där avtrycken överleva i generationer.


Bilden nedan är från flocken som Luke tillhörde. Tagen ett par månader efter han fick vandra vidare.
Hästhuvudet på stenen bakom flocken ser jag som en hälsning. Kanske ser du det bara som skit på linsen! 
Oavsett vilket gjorde den hästen, liksom Santos och Fiffi, stora avtryck i våra hjärtan. 
Bild

onsdag 9 april 2014

Om du hade en timme kvar att leva

...och fick sitta på denna bänk tiden du hade kvar i livet för att prata med en person. Vem skulle det vara? Och vad skulle du säga?

1907292_517886031653406_620323468_n

Det är så enkelt att tänka att "jag gör det i morgon" eller att det där man ångrar går att göra något åt, sedan. Sedan kan vara i morgon.
För de flesta av oss är sedan dock något mer ovisst, långt, långt fram i framtiden. För många av oss betyder sedan egentligen aldrig.

Om sedan är aldrig för dig, så innebär det att du aldrig kommer att sitta på den där bänken. Du kommer istället tänka att du kan göra det i morgon. Eller dagen därpå. Eller nästa dag.

Fast i morgon kan vara för sent.

Nästa dag kanske inte ens kommer!

Tänk om du bara har en timme kvar att leva. En halvtimme. En minut.

Kanske tänker du nu att så där kan man väl inte gå runt att tänka. Nej, kanske inte. Men det är trots allt en realitet!


Han lade in sina sängkläder i sovutrymmet på lastbilen en morgon. En morgon som vilken som helst. Backade ut med lastbilen från gården. Slog upp kartboken bredvid sig och styrde nosen söderut. När kvällen kom ringde han hem. Hon kom hem precis när mamman la ner telefonluren. 
Hann inte säga hej. 
När polisen senare meddelade vad som hade hänt sa de att det hade räckt med ett par sekunder för att han skulle ha klarat sig. 
Ett hej i en telefon till exempel...
 

Du vet inte när det är slut. Men det du tar med dig till andra sidan, kommer följa med dig för evigt oavsett om det är ånger, glädje, hat eller kärlek. Lämna avtryck i världen. Lämna avtryck hos de som blir kvar.

Jag undrar vad som händer med allt det outtalade. Stannar det kvar? Dallrar i luften. Ligger som en energi över platser, hos människor?

Om det är så. Om det är så att även saker som förblir outtalade lämnar spår och avtryck, då är det än mer viktigt att vi säger det vi vill, försöker ställa saker till rätta som vi gjorde orätta och gör det allra bästa vi kan varje dag.

Inte sedan.

Inte i morgon.

Bara idag.











tisdag 8 april 2014

En stor historia

Så mycket det kan finnas i en sång!

1998 hörde jag för första gången musikalen Notre Dame de Paris (Ringaren i Notre Dame på svenska).

Det var ett av de DÄR ögonblicken.

Jag var 20 år och hade precis flyttat till södra Frankrike för ett år.

Gringoire (här nedan) gestaltade allt det jag saknade när jag satt ensam i mitt studentrum de första kvällarna.

Sången berättar fortfarande en stor, stor historia!

Lyssna och njut!


måndag 7 april 2014

Reinfeldt beställer ett monument

Den inte helt oproblematiska, men intressanta krönikan om att det borde satsas mer på kultur i vårt avlånga land. Från Aftonbladet:

"The Reinfeldt museum of arts and culture (...) 

Sätt i gång, statsministern, bygg! Du måste ta hand om det här själv (....) 

Sport är viktigt för många. Sport gör mycket gott för landets ungdomar. Men sport är också den mest nationalistiska, chauvinistiska och manliga underhållning som finns. Sport är inte oproblematiskt.
Men det är ytterst ovanligt att se bengaliska eldar kastas mot barn på Moderna museet eller fylleslagsmål på National­museum (...)
Bygg, Reinfeldt, bygg, beställ ett monument! Du har fem månad­er på dig att bli ihågkommen för något stort.

söndag 6 april 2014

Revolutionen på Shaftesbury Avenue

Idag skulle jag vilja vandra genom ett vårlikt London.




Ta vägen ner mot West End.

















Strosa nerför Shaftesbury Avenue.

Gå in på Queen's Theatre.




Och grotta ner mig i bombastisk fransk revolution á la Victor Hugo/ Andrew Lloyd Webber





Kanske dags att åka till England snart!

lördag 5 april 2014

Bidra med sin kunskap

Igår skrev Supercarina ett inlägg som hette From trafficing to hope som handlade om organisationen Milvea Changes. Dessa arbetar för att kvinnor som varit i prostitution och trafficking ska få en ny chans. Detta gör de t.ex. genom att tre kvinnor som alla varit utsatta för trafficking nu utbildas till sömmerskor och får möjlighet att arbeta i en liten fabrik utanför Kathmandu.

Hur det var när Carina besökta fabriken kan du läsa om här.Hon berättar om mötet med kvinnorna, intrycken och lite om deras historia. Det är väl värt, och viktigt, att läsa.

Det påminde mig om en av de drömmarna som var mina när jag var runt tjugo och som egentligen aldrig har lämnat mig var att arbeta med utsatta människor i det som en gång benämndes tredje världen. För min del var det olika delar av Afrika som hägrade. Jag läste mänskliga rättigheter, globalisering, statsvetenskap bara för att upptäcka att det skulle varit bättre att utbildat sig till sjuksköterska eller liknande om man nu verkligen ville påverka.

Till slut blev jag doktor i arkeologi och en extremt skrivande person. Det kanske inte är precis vad som anses vara perfekta hjälpmedel för att arbeta med utsatta människor (även om det visst finns en hel del arkeologiska projekt som involverar lokalbefolkning, stärker samhällen, påverkar människors livssituation till det bättre osv.).

Men, jag tänker att man borde kunna bidra med det man har. Med den kunskap, den specialiteten, den kompetens man själv besitter. Oavsett vad det är (nästan).

Så, nu har en tanke som kanske är värd att spinna vidare på precis fötts.

Vi får se vart den tar vägen.


fredag 4 april 2014

Mitt liv - mitt val?!

Ibland står man inför tråkiga, men ofrånkomliga beslut. Idag gällde det en vän som är tvungen att ta bort sin häst eftersom han har ont i kroppen. Det är självklart jättetråkigt att behöva ta sådana beslut, men hon reflekterade över något i anslutning med detta som många av oss säkert kan känna igen sig i. 


Ord från Jennie




"Så då var det bestämt att Santos får åka till de evigt gröna ängarna. Eg inget svårt beslut att fatta men sorgligt!! Konstigt att jag sällan känner att jag har någon större makt över mitt eget liv men ibland ändå har makten att bestämma vem som ska leva eller dö. Jag borde lära mig att använda den makten/styrkan/ansvaret till att göra bättre val för mig själv och mitt eget liv. Göra bra val för mig själv och ta ansvar för att välja, sluta låta omständigheter välja åt mig och ta min makt. 



Jag kan så klart inte välja om jag ska leva eller dö rent konkret (eller jo det kan jag väl men då väljer jag så klart att leva) men jag kan definitivt välja att leva så som jag önskar, för jag är människa och har makten att bestämma hur mitt liv ska se ut  jag har oxå ansvaret för att se till att det blir så, likaväl som jag har ansvaret att avsluta Santos liv när han har ont!"


Så är det. Dags att ta ansvar och bestämma mer i sitt eget liv kanske. 

Trevlig fredag på er!
Foto: Maya Carlén

torsdag 3 april 2014

Ge mig en halvsur telefonförsäljare

Försäljare. Telefonförsäljare.

Om du nu råkar vara det så har jag ett tips:

Låt inte så himla hurtig!

Prova en annan taktik.

Var ärlig.

Inled till exempel med:
Hej.

Inte:
Heeeej Anna-Karin. Hur ääääär det idag?
Som om vi hade känt varandra för evigt (och hade vi känt varandra för evigt och du lät på det viset skulle jag fundera över vad som var fel).


Fortsätt sedan med:
Du jag ringer från detta och detta företaget, som jag för tillfället måste jobba på därför att det inte finns några andra jobb. Det är inte särskilt roligt och jag förstår att människor jag ringer och terroriserar tio gånger om dagen blir sura.
Men, jag har provision, endast provision, så jag måste.

Inte:
Jag ska inte sälja något, men...


Nej, ge mig en halvsur, ärlig telefonförsäljare så lovar jag att jag skulle ha svårt att stå emot både strumpor, kalsonger och småkakor!


Photo cred. Alistairas

onsdag 2 april 2014

De ä bara å åk

Så är det. Ska det bli någonting får man helt enkelt se till att bara göra det.

Vad det än är.

Om det nu måste bli gjort.

Är det inte viktigt är det kanske bättre att välja bort det och lägga det åt sidan.

Lämna plats för saker som verkligen är viktiga.


Vad som är viktigt?

Känn efter i magen.

Det som ger minsta möjliga motstånd och största möjliga välbefinnande är förmodligen det som du är ämnad att göra.

Därmed inte sagt att du kan göra det än.

Kanske måste du ta ett par extra åk innan du är framme.

Men kom ihåg att våga kasta dig nerför backen.

Ha gärna hjälm, benskydd, ryggskena och alla möjliga andra säkerhetsprylar.

Bara du åker.

tisdag 1 april 2014

Den bästa krönikan

Visa mig en god krönika och jag går omkring strålande hela dagen (nåja några timmar i alla fall!).

En av de bästa förra året Johan Hassen Khemiris "Bästa Beatrice Ask". 
DN den 13 mars 2013.

Jonas Hassen

Krönikan handlade om rasismens betydelse med bakgrund i den jakt på papperslösa invandrare som eskalerade förra året.

Khemiris uppmaning löd:
"Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det."


Vilken briljant inledning! 
"I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar. Och nej, vi behöver inte gå så långt som till andravärldskrigs-Tyskland eller åttiotals-Sydafrika. Det räcker med vår svenska närhistoria, en rad slumpmässiga upplevelser som vår gemensamma kropp plötsligt minns.

Att vara sex år och landa på Arlanda, i vårt gemensamma hemland. Vi går mot tullen, med en pappa som har handsvett, som harklar sig, som rättar till frisyren och bättrar på putsen på skorna mot knävecken. Två gånger kontrollerar han att det svenska passet ligger i rätt innerficka. Alla rosafärgade människor släpps förbi. Men vår pappa stoppas. "

Nu är det över ett år sedan krönikan publicerades. 
Kanske har ni glömt den?
Kanske missade ni texten när den publicerades?

Vilket än är fallet, finns den fantastiska texten att läsa på DNs sida här. 
Den är väl värd att lägga några minuter av livet på!